Hejsan!
 
För en vecka sedan fick jag ett besket jag bävat för i nästan tio år, då allt ännu en gång började. 
 
Ännu en gång kommer jag tvingas att ha en människa i mitt liv, i mitt hem, i min tryggpunkt. Som jag helst hade sett försvinna ur mitt liv, samma dag som den kom in. Som jag helt ofrivilligt ha tvingats dras med så mycket. Usch. Och nu kommer jag tvingas dra med denna varje gång jag åker hem. Spyr lite utav den tanken bara.
 
Det värsta i allt detta är att jag har haft noll åsikt i detta. Inte ens blivit frågad om min åsikt, utan att den har blivit tagen i hänsyn. För det hade varit lite mer okej. 
 
Jag har dem senaste sju dagarna fått så många sammanbrott. Velat slå sönder alla grejer i min närhet, springa rakt ut i skogen tills mina ben och lungor inte orkar mer, bara säga alla arga och hemska tankar jag har om personerna i fråga. Men jag har försökt hålla lugnet, annars skulle jag nog bli knäpp på riktigt och inte heller fått något gjort denna veckan. Plus jag måste vara stark för mina småsyskon. 
 
En sak är säker och det är att jag inte orkar göra detta en gång till i mitt liv. Jag har tvingats leva med människor jag avskytt innan och det kommer aldrig hända igen. Denna gången skiter jag i allt. Denna människan får väl sova där och vara där, så länge den ger fanken i mig. Den är inte en del av mitt liv.
 
Jag känner hur hopplösheten bara sköljer över mig nu när jag skriver detta. Ingen förutom min syster förstår mina känslor kring detta, eftersom ingen i min omgivning gått igenom samma saker som mig. Vilket gör mig så extremt tacksam för henne. Hon är verkligen en utav dem bästa personerna jag har i mitt liv.
 
Det finns heller inget jag kan göra åt saken. (inte som jag borde dela med mig utav här iallafall) Det kommer hända, men vi är flera som hoppas på att detta är temporärt. Om det så är en månad, ett år, eller 15 år. 
 
Detta är vad som har flytit runt i mina tankar konstant den senaste veckan och kommer förmodligen flyta runt i mina tankar fram tills att jag har kommit på en lösning.
 
En alldeles för personlig text, men det är ju min personliga blogg. 
 
Puss och kram